Utlänningspolitikens historia är lika gammal som finska staten

Antero Leitzingers doktorsavhandling Ulkomaalaispolitiikka Suomessa 1812–1972 (Utlänningspolitiken i Finland 1812–1972) bevisar att invandring och utlänningspolitik inte är nya företeelser i Finland där man i allmänhet har trott att antalet utlänningar började öka först på 1970-talet. Det är ändå en myt att år 1973 skulle ha varit en startpunkt för invandring – antalet utlänningar och deras påverkan har visat sig vara större än väntat varje gång när forskarna har trängt sig in i djungeln av lösryckta statistiker.

Utlänningspolitikens historia sträcker sig lika långt som den enade finska statens historia. När Viborgs län införlivades med storfurstendömet ökade både antalet utlandsfinländare och utlänningar som vistades i Finland. För reglering av deras invandring och vistelse i landet behövdes författningar, och från och med år 1918 en koncentrerad utlänningsförvaltning. Redan före självständigheten erbjöd Finland asyl för många ryssar, ester och ryska judar.

De finska myndigheterna deltog i internationellt samarbete och löste många svåra utmaningar i utlänningspolitiken. Vissa krigstida återsändningar till Tyskland och Sovjetunionen var tunga och kontroversiella för finländare, men förhållningssättet till återsändningarnas juridiska och politiska problem var ändå allvarligt. Tjänstefel begicks endast i enstaka fall. Även under den utrikespolitiska krisen efter krigen skötte Finland sin flyktingpolitik sakligt, om än i all tysthet.

Utlänningarna vistades i Finland också på grund av studier, arbete och äktenskap. Politikerna blev tidvis intresserade av utlänningarnas hälsa, fastighetsägande, näringsfång, arbetande, fattigvård och utbildning. Utlänningspolitiken anknöt till turism, utrikespolitik, visum- och passtvång, kulturpåverkningar, student- och praktikantutbyte samt till grundande av religiösa samfund och nationella föreningar. Man ska inte heller förneka de negativa påverkningar eller rädsla som lösdriveri, brottslighet och utlänningsfientligheten förorsakade.

Utlänningspolitikens historia visar att invandring redan länge har haft många slags inverkningar på det finländska samhället. Konjunkturerna har varierat och utlänningspolitiken har för det mesta inneburit slumpmässigt reagerande på aktuella frågor, men samma frågor upprepas om och om igen. I sin helhet har utlänningspolitiken lyckats överraskande bra.

Leitzingers doktorsavhandling är en senare del av hans tidigare bok Ulkomaalaiset Suomessa 1812–1972 (Utlänningar i Finland 1812–1972). Själva disputationen ordnas i Åbo den 17 juni.

Ytterligare information: länderinformationsforskare Antero Leitzinger, Migrationsverket, e-post: antero.leitzinger@migri.fi, tel. 071 873 0431.

Debattörens uppgifter

Antero Leitzinger är född i Helsingfors år 1962 och tagit studenten i Helsingfors finska samskola år 1981. Han har studerat politisk historia vid Helsingfors, Åbo och Zürich universitet (PM 1988, PL 2005) och arbetat från och med år 1998 som forskare i länderinformationen på Utlänningsverket/Migrationsverket. Ämnet för licentiatavhandlingen, som han skrev för Åbo universitet år 2005, var det äldsta muslimska samfundets historia i Finland.

Vid sidan om sitt undersökningsarbete har Leitzinger publicerat ett tiotal böcker om migrationshistoria och ideologisk historia samt reseguider.

På sin fritid tycker Leitzinger om att resa och utöva sin favoritsport schack.

12.6.2008